Trötthetskrasch

Jaha, där kraschade jag igen.
Fast allting är så bra just nu. Jobbet är toppen. Dottern får hjälp i skolan. Kärleken är underbar.
Ändå strejkar kropp och hjärna.
Det har smugit sig på i några dagar nu. Jag har blivit tröttare för varje dag, som om nattsömnen inte räcker till. Jag känner mig febrig. Kroppen gör ont och tankarna är tröga.
Men det värsta är nog oron. Känslan av att någonting är fel. Och jag inser att det beror på tröttheten, men det är jobbigt ändå när tankarna blir låga och motivationen kvävs.
Men det känns som om jag är förstådd nu i alla fall. Så jag tänker låta hjärnan få nöja sig med en dags vila. Imorgon är det fredag och sen är det helg igen. Det får gå.

Var på möte i skolan igår. Med dottern och hennes mentor. Jag hade meddelat dotterns pappa om mötet, men han dök varken upp eller hörde av sig. Trist.
Men mötet var toppen! Hon ska få hjälp med att planera och prioritera sina studier så att det blir lagom för henne. Så att hon inte ställer högre krav på sig själv än vad som behövs. Jag är så glad att hon fick byta mentor! Den här människan verkar ha ett hjärta av guld. :)

Sen har jag bokat optikertid för båda barnen med, till nästa vecka. Nu har jag tröttnat på att vänta på att barnens pappa ska ta tag i det. Han har sagt gång på gång att han ska fixa det, men det har gått flera månader nu. Jag kan inte med att låta barnen gå utan hjälp längre.
Det känns inte ok att säga; "jo men barnens pappa skulle fixa det..." Det händer ingenting och någon måste ta ansvar för att det gör det.
Jag. Som vanligt. Som med allt annat. Men det gör mig inget egentligen. Jag får vara den som finns där för dem och det är så jag vill ha det.
Snacka går ju, men det är handlingarna som faktiskt räknas.